Jag är 40-talist och journalist, verksam inom radio, TV och tidningar. Jag har i snart 40 år arbetat med allt från kriminalreportage i kvällstidning till samhällsmagasin och populärvetenskap i UR och SVT, som undersökande journalist på radikal tidskrift och litet mera finstämt som redaktör för Nobelbanketten och Snillen spekulerar. Jag har startat tidningsmagasin om hälsa och fått pris för bästa journalistik, jag har skrivit flera böcker och till och från jobbat som planeringsredaktör för Sveriges Radios flaggskepp Studio Ett. Jag har på gott och ont ständigt rastlös drivits vidare av lust och nya idéer. Jag har därför konsekvent sagt upp mig från fasta anställningar och en bra pension när jag känt mig kedjad i stela mönster.
Smakbitar ur TILLBAKA TILL NATUREN
Njut av texter och underbara bilder om djur och växter
Blåmes
Blåmesen bär svenska flaggans färger i blått och gult och finns i nästan hela landet. Jämtland och Lappland är undantag. Blandskog och lövskog är favoriter för blåmesens bobyggande. Den gömmer mat under hösten för att ha att äta under vintern.
Blåklocka
Liten blåklocka växer i hela vårt land och blommar från juli till september. Blommorna hänger i klasar och växten blir som mest ett par decimeter hög. Den växer på magra marker och minskar i antal. Detta eftersom de magra markerna minskar när vallodling som gödslas brer ut sig mer och mer.
Fjäril
Citronfjärilen är den av alla fjärilar i Sverige som lever längst, som bäst i närmare ett år. När honan parat sig på våren lägger hon ägg på blad av brakved och getapel. Inget annat träslag duger. Där kläcks äggen och larverna lever av bladen, där de också blir puppor på väg mot färdiga fjärilar.
Alm
Alm kom till Sverige liksom ek för ungefär 9 000 år sedan och invandrade söderifrån. Liksom ek och ask är alm ett ädellövträd. Idag är alm ett mycket vanligt träd i alléer i den södra halvan av Sverige. Alm är också ett populärt träd i parker.
Kantarell
I små franska bergsbyar har jag sett restauranger döpta till La Chanterelle – kantarellen. Den gula kantarellen smakar underbart gott och gör alla svampälskare i olika länder lyriska.
Räv
Surt sa räven. Så säger vi när någon inte vill erkänna ett misslyckande. Det var författaren Aisopos, som levde drygt 500 år före Kristi födelse, som berättade den ursprungliga historien om räven och de goda bär han inte kunde nå. Så försökte han hålla färgen genom att säga att de var sura och inget att ha.
MIN BLOGG
Asplöv bättre än tinnitus (1/5 2016)
Tillsammans med ett par väninnor besöker jag en kompis som valt att bo på landet. Hon jobbbar heltid i stan, men hinner ändå ta hand om får, lamm, höns, hund och katt. Hon har fyra mil till jobbet och långt till affären. Det innebär att hon är fullt sysselsatt från sex på morgonen till 21 på kvällen och sen sover som en stock. Hon lever ensam och det är hårt arbete med alla djuren.
Vi lunchar ute i trädgården. Vinden blåser genom asplöven och skänker det ljuva lugn som jag nästan hunnit glömma sen förra besöket. Vilken skillnad mot motormattans dova ljudbild från Essingeleden. Vilken skillnad mot den tinnitus jag ofta får av stress i stan.
Fåren och lammen bräker. Hönorna pratar uppfordrande med varandra och tuppen. Veterinären kommer för att ge lammen sprutor. En granne ska hjälpa till med att märka de nya lammen. Katterna och hunden låtsas inte se varandra för husfridens skull. Gissa om bofinkarna sjunger. En massa mygg och flugor gör mig en aning retlig. Jag funderar på hur årmiljonernas utveckling präglat oss människor för livet på landet och hur naturens ljud hör hemma hos och med oss.
Väninnan vi besöker är i 60-årsåldern och har börjat fundera över hur länge hon ska orka jobba med både djur och heltidsarbetet i stan. En vacker dag måste hon kanske sälja djuren och skaffa en bekvämare lägenhet i en tätort? Hon skyggar för tanken. Livet på landet och med djuren är det bästa hon vet.
Jag tänker på mitt eget liv, fjärran från landsbygdens ofta bråkiga vägföreningar och praktiska grannar som hjälper varandra med bete och djurskötsel. Fast jag finns å andra sidan i en för ögonblicket stillsam bostadsrättsförening, vägföreningarnas moderna variant. Några grannar och jag jobbar i den trevliga trädgårdsgruppen.
Så. Vilken vardag är bäst? Att uppleva asparnas lugna sus eller storstadens stimulans? Kan jag få båda?
